Det är snöslask och blåser kallt ute. Det är varmt inne.

I butikerna spelas glad julmusik och vi uppmuntras att köpa den där extra julklappen till någon vi tycker väldigt mycket om. Utanför sitter en tiggare och huttrar med en pappkopp i handen och bredvid sig har hon bilder på barn. Det dåliga samvetet kommer krypande längs ryggraden och jag hälsar med en snabb nick till personen som sitter utanför. Ibland har jag gett pengar och ibland något att äta. De blir lika tacksamma varje gång. Känslan av otillräcklighet och att inte veta om man hjälper eller stjälper dessa människor gör sig påmind. Det har debatterats spaltvis om tiggeriet men än har det inte kommit fram något ”rätt” eller ”fel”. Det finns kanske inget ”rätt”eller ”fel” i denna fråga. Frågan borde lösas på högre nivå anser jag men när de nu sitter utanför våra butiker och fryser anser jag att vi bör göra något åt det när vi kan. Man kan inte ge till alla alltid men när du känner att du har möjlighet, skänk något eller åtminstone hälsa på dessa människor. Det är inte alltid man orkar, då går man bara förbi med sänkt huvud. Det händer sjävklart mig också men jag försöker påminna mig om att stanna upp då och då och faktiskt ge något. Köphetsen inne i butikerna blir absurd i förhållande till vad samma peng skulle kunna göra för personen utanför. Jag tycker inte vi ska sluta köpa julklappar men dra ner på mängden och istället ge till någon som akut behöver dem. I år önskar jag mig en klapp mindre- en klapp som istället kan gå till någon bättre behövande…