Igår sken solen intensivt in genom fönstret på min rygg där jag satt vid datorn och jobbade. Det var som den sa: ”Kom ut till mig” för efter ett tag började jag känna svettdroppar längs ryggraden och bytte tröja, hällde upp kaffe i termosen och drog på mig skorna och jackan.

Jag gick med bestämda steg ner till min tänkarbänk som är precis vid sjön. Det är inte alls min bänk men det har liksom blivit så efter de åtta år vi bott här. Det är en perfekt plats för eftertanke och vila. Ofta har jag inte ens med mig mobilen utan bara sitter där och tittar på vattnet och lyssnar på vågornas kluckande. Igår hade jag det och tog en bild på kaffetermosen.

Naturen läker säger de och jag tror de stämmer för jag brukar alltid må en smula bättre när jag spenderat en tid på tänkarbänken. Just nu är jag väldigt påverkad av de hemska saker som händer i vår omvärld. Flyktingar som flyr för sina liv, som stoppas av grindar, drunknar på Medelhavet. Flyktingboende som eldas upp (!) och nu senast en elevassistent som dog när han skyddade elever på en skola i Trollhättan. Jag känner sådan sorg och undrar så klart var allt detta hat kommer ifrån. Det är lätt att känna sådan hopplöshet i allt men vi får inte glömma att vi som vill väl är fler. Vi ÄR fler, även om vi inte alltid får lika mycket uppmärksamhet.

Tillsammans måste vi stå starka, kämpa för det goda och aldrig ge upp!